Vem ska stå för fiolerna?

I arton år har Stockholms Judiska Filmfestival spridit sin strålglans över Stockholms kultur. Judiska liv och kultur från Argentina till Shanghai har mött såväl våra trogna festivalbesökare som den ständiga strömmen av nyfikna förstagångare. Gradvis har vi även nått en publik långt utanför den judiska gruppen. Med åren har festivalen, med över 300 filmer; dokumentärer, spelfilmer, seminarier och debatter i bagaget, blivit ett lika säkert vårtecken som den första tussilagons i den smältande snön.

Men kultur kostar. De första åren strömmade pengarna till, i början av 90-talet ville alla vara med och finansiera återväxten av den judiska kulturen. Revisionismen och nazismens återväxt gjorde detta till en angelägen fråga. Numera lever den judiska kulturen stark i Stockholm, i ett numera mycket mer uppblandat samhälle.

Men kultur kostar och i år gapar judiska Filmfestivalens kassakistor tomma. Det märks i antalet filmer, att vår efterlängtade katalog nu bytts ut mot en förvisso stilig webbplats, att antalet gäster och kringarrangemang är reducerade till ett minimum. Det gäller helt enkelt att rätta mun efter matsäcken. För kultur kostar. Pengarna styr. Det är med dem vi visar vad som är viktigt. Under de senaste årens ekonomiska åtstramning har penningströmmarna minskat, sparkraven gjort sig påminda och det har varit svårt att få loss pengar till det mest välbesökta judiska kulturevenemanget under året.Trots att kultur är centralt för judisk identitet. Och judisk identitet en del av Sverige.

Men det kostar. Och någon måste stå för fiolerna om det ska bli någon judisk filmfestival framöver. Så enkelt är det.

Välkomna!
Christina Gamstorp