Hur ska man börja?

Den frågan infinner sig alltid när man som jag varje år sitter med ett tomt vitt ark framför mig. Om några veckor kommer det att utgöra inledningstexten i katalogen som skickats ut till festivalens alla fans ivrigt väntande vid sina brevlådor för att sätta tänderna i festivalens stora filmutbud. Och snabbt som ögat kastar sig på telefonen för att komma över en av de åtråvärda biljetterna till festivalens öppningsfilm eller någon av de andra utsålda föreställningarna.

För biljetterna går som smör i solsken, hur vi än gör, vilka smarta system vi än inför, hur många fiffiga lösningar vi försöker tänka ut, så är det alltid samma sak; biljetterna tar onekligen slut, kön utanför salongen är alltid lika lång och katalogerna vandrar ut genom Zitas glasdörrar fortare än vi hinner lägga ut dem i kassan!

Under fyra dagar förvandlas stillsamma Zita till en veritabel festivalcirkus med uppsluppna festivalbesökare som med de åtråvärda biljetterna i handen gladeligen går från visning till visning. För oss är det förstås underbart! Underbart att våra ansträngningar bär frukt, underbart att så många får möjlighet att möta den judiska kulturen, underbart att festivalen kan dra sitt strå till stacken till ett mer tolerant samhälle genom att göra det okända lite mer känt och låta en minoritetskultur lämna avtryck på majoritetssamhället.

I år fyller Israel 60 år och det uppmärksammar vi förstås. Det är 60 år sedan den judiska staten, i skuggan av Förintelsen, grundades genom ett beslut i FNs generalförsamling. Och 60 år sedan den nybildade staten omedelbart angreps av sina grannländer i den första av de konflikter som så starkt präglat Israels korta historia. Vad har hänt sedan dess, vad blev det av drömmen om en judisk stat, hur kom visionen att se ut i verkligheten?

I år visar festivalen ett stort antal israeliska filmer. Den israeliska filmen har under senare år haft ett starkt uppsving, och har kommit att präglas av en mycket större öppenhet och problematisering av det israeliska samhället och konflikten mellan israeler och palestinier. Steget är långt mellan filmer som Sallah Shabbati från 1964 - om nyinflyttade orientaliska judar (SJFF 1995) till årets mycket starka Flipping out – om hur unga israeler tar sin tillflykt till Indien efter avslutad militärtjänst. Även årets öppningsfilm – Beaufort – som vann Silver Filmfest 2008.indd 2 08-04-17 19.05.31 björnen i Berlin, skildrar ett samhälle starkt präglat av konflikt och meningslöst våld. Samma sak skildras i To Die in Jerusalem – om två mödrar vars döttrar dör i en självmordsattack, den ena offer, den andra självmordsbombare.

Festivalen uppmärksammar också 1968 – ett år som för många är förknippat med studentuppror och vänsterns frammarsch – men som också innebar fördrivningen av Polens judar. Den statsdirigerade antisemitismen ledde till att 20 000 människor tvingades lämna Polen. Hur var det möjligt, hur kunde antisemitismen åter flamma upp bara drygt 20 år efter Förintelsen som inneburit en nästan total utplåning av den polska judenheten. Vi visar kortfilmen Kredens och Seven Jews in My Class och festivalen gästas bl a av journalisten Maciej Zaremba, en av dem som tvingades lämna Polen 1968.

Men det är inte bara konflikten i Israel och -68 som präglar årets festival. Vår vana trogen visar vi ett axplock av judisk film från världens alla hörn; den franska Nina´s Home, och den brasilianska The Year My Parents Went on Vacation. Och den lilla korta godingen A Kiss is a Kiss is a Kiss – världen sedd genom en kyss. Kan det bli mycket bättre?

Välkomna
Christina Gamstorp