Året som gått har i stor utsträckning präglats av kriget i Gaza och en ny våg av Israelkritik. Men det är inte bara Israelkritiken som fått förnyad kraft, utan också en nyvaknad antisemitism som följt i krigets spår. Det är förstås helt legitimt att kritisera Israels krig i Gaza och det kanske till och med är förståeligt att världen upprörs över att en starkare part så kraftfullt slår tillbaka mot sin, av många uppfattad, mycket svagare fiende. Men att därefter jämföra Israels politik med förintelsen av Europas judar - det mest omfattande och systematiska folkmord världen skådat - är förstås både hårresande, djupt felaktigt och rent av livsfarligt. En av de största svenska tidningarna skriver i en ledare ”Israel förintar Gazas barn”, där valet av ordet förintar förstås omedelbart ger läsaren möjligheten att associera till den judiska förintelsen. Men det är inte samma sak, det är två helt skilda händelser som måste förstås var och en för sig, utan jämförelse.

   I samband med Förintelsens minnesdag blev detta så oerhört tydligt. KG Hammar, den f.d. ärkebiskopen ställde in ett framträdande i Lund med hänvisning till situationen i Gaza, domkyrkan i Luleå avblåste sin minnesceremoni av samma skäl, och vid en ceremoni i riksdagen berörde en av de inbjudna talarna enbart kriget i Gaza, inte minnet av 6 miljoner mördades judiska män, kvinnor och barn.

   Att jämföra dessa händelser leder till två saker; dels att världens alla judar görs ansvariga för det som händer i dagens Israel, någon form av kollektiv skuld, dels att de som överlevde Förintelsen borde utkrävas ett alldeles särskilt ansvar eftersom de upplevt ondskan. Som om ondska vore något förädlande. Det är förstås lika befängt som att hålla alla världens muslimer ansvariga för det som hände 11 september men även då var tendenserna tydliga; hatet mot muslimerna ökade radikalt efter terrorattacken och måste förstås bekämpas på samma sätt som den ständigt närvarande antisemitismen.

   I år uppmärksammar Judiska Filmfestivalen en ny våg av filmer om Förintelsen. Vittnesmålen tunnas ut, de överlevande börjar bli gamla och det brådskar om man ska kunna samla deras unika berättelser. Om några år finns inte många kvar som kan berätta. ”Menachem och Fred” och ”Escape from Norway” är två sådana filmer. Men det dyker också upp allt fler filmer kring” andra generationens” förövare, kring hur man förhåller sig till sitt nazistiska arv och de skuggor det förflutna kastar över ens eget liv. ”2 or 3 things I know about him” är en fascinerande film om en nazistisk farfar och hans familjs konvulsioner kring detta arv.

   Men judisk film är förstås mycket mer än detta, något som vi under de senaste 16 åren så tydligt visat. Festivalens öppningsfilm, ”Noodle”, är en charmig och underhållande historia om en barnlängtande kvinna, och det är med viss skräck man följer samtliga ortodoxa religioners kamp mot Jerusalem Pride i filmen ”Jerusalem is Proud to Present”. Man får nästan känslan av att de judiska rabbinerna, de grekisk-ortodoxa prästerna och de muslimska ledarna försöker överträffa varandra i intolerans.

   Under det gångna året har en av festivalens allra trognaste supporters, Kerstin Allroth-Dencik, gått bort och vi saknar henne mycket. Hon har alltid funnits där, med filmtips, seminariearrangemang, kloka tankar och stort intresse och engagemang för judisk kultur och judiska filmfestivalen inte minst. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig, vi tänker på hennes stora familj och visar hennes söners ”Outside Love”, en film om den näst intill omöjliga kärleken mellan en jude och en muslim i dagens Köpenhamn. Missa inte den.

Christina Gamstorp