GÄSTSKRIBENT GUNNAR BERGDAHL "Just här var det. Här brände man människor". Simon Srebnik visar Claude Lanzmann var förbränningsugnarna var belägna i förintelselägret Chelmno. Han pekar ut över en gräsbevuxen öppen plats i en susande polsk skog. Det är i mitten av 1980-talet och fåglarna kvittrar. Som 13-åring var Simon arbetsjude här. Hit till Chelmno fraktade nazisterna 400 000 judar under åren 1941-45. Två överlevde. Som pojke roddes Simon nerför den lilla floden vars vatten färgades grått av askan från människor. Med sin vackra ljusa pojkröst tvingades han sjunga tyska sånger. Nu sätter Lanzmann Simon i en båt och ber honom åter ta upp sångerna som är inetsade i hans minne. De ljuder över nejden. Några äldre bybor kommenterar: "Åh är det han som sjöng så vackert. Vad roligt att just han överlevde!" Så ser inledningen ut till filmen Shoah. "Ingen kan förstå", säger Simon Srebnik och så följer hans och många andras berättelser. Tillsammans med Simon Srebnik känner vi tyngden i säckarna med aska, med Rudolf Vrba den värkande ångesten i boskapsvagnens mörker, med Richard Glacer huttrar vi i den pinande vinterkylan på perrongen i Treblinka, Abraham Bomba ger oss det rasslande ljudet från saxarna när kvinnornas hår klipps minuter innan behållarna med Zyklon B kastas in. Franz Suchomel stämmer upp vakternas kampsång från Treblinka och Walter Stier, en liten tjänsteman på tyska järnvägen ansvarig för att alla dessa extratåg skulle nå fram till destinationen, "minns": …vad var det nu det hette… det var en liten polsk by… jovisst ja Auschwitz!" Under Shoah:s nio timmar, där del fogas till del, berättelse till berättelse, finns inga dokumentära bilder, inga repiga journalfilmer från 1940-talet i historiskt svart-vitt. Bara Ordet, Berättelsen och Nuet. Där ligger filmens genombrytande styrka. Sprungen som den är ur en judisk tanketradition där man inte är en passiv betraktare. Vare sig det gäller en färdig gudabild på korset eller Förintelsens historiska avgrund. I Shoah tvingas man medverka och medskapa på ett personligt plan. Därmed öppnar Lanzmann förintelseskildringens lås som filosofen Adorno med kraft hävdat existensen av. Shoah är en av filmhistoriens tydligaste och mest konsekventa exempel på den för filmkonsten och historiemedvetandet gemensamma grunden; skillnaden mellan att se och inse. Jag trodde mig vara välinformerad. Jag trodde mig veta. Men i Shoah är det du och jag som blir scenografer till dessa smärtans berättelser. Lanzmann slår igen filmens dörr, reglar den utifrån och skickar oss inlåsta utmed insikternas spår. Shoah slutar med att ett tåg rullar in på Treblinkas bangård. Hjulen dunkar och rasslar över skenskarvar och växlar. Bara gräset mellan skenorna skiljer oss från 1944. Vi hör tågvisslan tjuta. När lokföraren lutar sig ut och tittar bakåt (in)ser vi vad han betraktar; den långa raden av fyllda boskapsvagnar med dödsdömda människor. Tåget bromsar gnisslande in. Vi hör schäferhundarna skälla och vakterna skrika: Raus! Raus! Så bevisar Lanzmann med sin epokgörande film att Simon Srebnik faktiskt hade fel. Vi kan inse, vi kan förstå. "Just där var det. Där brände man människor." Gunnar Bergdahl Festivalchef Göteborg Film Festival Se Shoah i dess fulla längd!