Äntligen! 

Det säger jag varje år. Trots att årets katalog är ofärdig, filmerna inte
klara och inte ett enda seminarium klappat och klart. För att inte tala om gästerna, inbjudningar far runt i cyberrymden och som garvad
festivalarrangör gäller det att ha is i magen och tänka att det ordnar
sig, för det gör det. I nio fall av tio. Så jag vet inte riktigt vad äntligen
kommer av; de sömnlösa nätterna framför mig, katalogtexter som ska skrivas, hyror som ska förhandlas, press som ska ringas, hotellrum som ska bokas månne.  Eller kanske den alldeles hisnande känslan av att stå framför en fullsatt salong och hälsa både ny och vår troget återvändande publik välkommen till en ny festival.
 Med nya filmer, nya intryck, kunskap och insikter om den judiska
kulturen. Eller kanske känslan efteråt, när den sista filmrullen lagt sig
till vila i sitt aluminiumfodral, maskinisten släckt lampan i maskinrummet,
och vi återigen konstaterat att biljettförsäljningen slagit nya rekord. Och man kan dra sig tillbaka för ett ögonblick och kanske ägna sig åt sina gravt försummade man och barn, sina forskningsresultat eller sin församling. Det är nog där äntligen föds. I år firar Stockholms Judiska Filmfestival 15 år. Tänk, redan 5 år har gått sedan vi firade 10 år med en bejublad premiärkväll på anrika Skandia.

 Det har blivit många år och många minnen, vissa man helst vill glömma och andra som är värt att komma ihåg. Det man kanske helst av allt skulle vilja glömma är visningen av Erwin Leisers film Pimpf war jeder. Istället för att få filmen från regissören själv (som ändå skulle medverka vid visningen) skulle vi visa en version inspelad från SVT. Problemet var bara att vi aldrig tittade igenom filmen och att SVT just den kvällen hade ett av sina högst ovanliga ”Tillfälligt avbrott. Så under de första 8 minuterna av videon visades istället en skylt med just detta budskap. Och så kan ju vem som helst räkna ut var de sista 8 minuterna på Erwin Leisers film tog vägen. Just det, de saknades. Hela upplösningen av filmen gick om intet för den förväntansfulla publiken. De var ändlöst förstående men detsamma kan man kanske inte säga om den stackars regissören….. Och kanske kan man förstå det!  

Det man minns allra helst är förstås den fantastiska publiken, de som
troget återkommer år efter år och ständigt öser beröm över den utschasade festivalstaben, Utan er vore det allt förstås meningslöst.

Om man tittar tillbaka på alla de filmer vi visat under åren kan man
skönja vissa trender som jag tror också speglar ut vecklingen i samhället och intresset för den judiska kulturen. I början dominerades vår repertoar av filmer om utrotningen av Europas judar; Shoah; The revolt of Job och Les Anneés Sandwich. Bland många andra. Sedan kom de israeliska filmerna med rullar som The flying Camel, The distance och  66 was a Good Year for Tourism om livet som i Israel, meds fokus på annan judisk identitet än den europeiska. Och de senaste åren har vi visat många filmer som på ett fantastiskt sätt skildrar modernt judiskt liv och identitet; Alles Auf Zucker, The Hebrew Hammer, Lost Embrace och Backseat Bingo. Ur den tomhet som blev konsekvensen av utplånandet av den europeiska judiska kulturen har
något annat vuxit; en modern judisk kultur som återigen tar plats i
samhället. Den vill vi gärna fortsätta att skildra.

På 15-årsjubileet visar vi som vanligt en salig blandning av filmer.
Årets öppningsfilm är den israeliska boxoffice-hiten Three Mothers om
trillingarna från Kairo vars liv ter sig mer komplicerat än vad någon kan
ana. Vi visar också den unika dokumentären KZ av filmaren Rex Bloomstein om unga människors möte med det koncentrationslägret Mauthausen. I filmen får vi möta det som återstår av den nazistiska ondskan, åskådarna som bodde utanför lägret och unga människor som utan tvekan bosatt sig i den gamla kommendantbostaden. En fantastisk skildring av hur åminnelsen av Förintelsen ser ut i vår tid. Och missa inte heller den ljuvliga amerikanska dokumentären 51, Birch Street om hur lite man egentligen vet om sina föräldrar. Och 15-årsjubillet får också en alldeles speciell strålglans tack vara världspremiären på Nathanel Goldman-Amiravs film Min Pappas palestinskaslav.
Förra årets svenska debutant är tillbaka med en fantastik film!


Välkomna
Christina Gamstorp