Walk On Water

Äntligen!  Nu är det dags igen. Stockholms Judiska Filmfestival står för dörren och är ett lika säkert vårtecken som den första tussilagon som skymtar fram under den borttöande snön. Vi går nu in på vårt fjortonde år. Tanken är hisnande, tänk att vår baby redan blivit tonåring.      Under festivalens första år var filmerna om Förintelsen den mest dominerande genren. Jag tänker på filmer som den ryska Ladies Taylor, den ungerska Revolt of Job, eller Agnieszka Hollands filmer. Vi visar ju fortfarande mycket film på detta tema men så småningom har det också kommit annat; filmer om modern judisk identitet och kultur, filmer om tiden efter Förintelsen av Europas judar. Det har varit filmer om Israel-Palestinakonflikten; om judisk-israelisk identitet, om livet i en shoppingalleria i Buenos Aires. Även om Förintelsen funnits där som en relief har de alla handlat om judisk identitet i det moderna samhället.     I höstas gjorde jag min första resa till Polen, en resa i spåren av den en gång så blomstrande judiska kulturen. Den tomhet som slog emot oss i by efter by är svår att beskriva men det är just i denna tomhet som utplånandet av den europeiska judiska kulturen får sin verkliga innebörd. Det finns ingenting kvar. I den lilla synagogan ligger nu ett bageri, i den judiska skolan inryms ett dagcenter och de judiska hemmen är sedan länge bebodda av andra. Kanske blir det allra tydligast på de judiska begravnings-platserna. Där ligger omkullvälta stenar huller om buller, övervuxna med mossa. Nästan helt osynliga ligger gravarna gömda under decennier av nedfallande löv och grenar.      När jag var där var det Alla Helgons Dag, en stor och betydelsefull högtid för det katolska Polen. Kyrkogårdarna svämmade över av ljusbärande polacker som hedrade sina döda. I en av de små byarna vi besökte låg den katolska kyrkogården alldeles intill den judiska begravningsplatsen. Överallt syntes ljus på de blomsterprydda gravarna, folk strömmade till genom de öppna grindarna. Men på den judiska begravningsplatsen var det öde och mörkt. Alldeles övergivet. Sällan har den tomhet som blev konsekvensen av Förintelsen drabbat mig som då, denna regniga novemberdag 2005.    Och sällan har jag förstått hur oerhört viktigt det är att visa att något har vuxit ur tomheten, att det idag finns en livaktig judisk kultur. Och att en del av den har sitt utlopp på Stockholms Judiska Filmfestival. Inte minst när rapporterna om en ökad antisemitism avlöser varandra och där man trots allt borde kunna dra åtminstone en slutsats; att ökad kunskap och insikt om ”den andres” kultur och traditioner leder till mindre fördomar, och kanske, till större respekt och nyfikenhet för varandras olikheter. I år uppmärksammar vi bland annat den uppflammande antisemitismen i spåren av 9/11.    I terrorattackens spår växte en ny form av antisemitism fram. Och i samma kölvatten publicerades de idag så omskrivna Muhammedbilderna i Jyllands dagblad. Bilderna väckte, flera månader efter publiceringen, otroligt starka reaktioner i den muslimska världen. Såklart! Bilder av våldsamma muslimska protester kablades ut över världen. Och med det växte fördomarna mot alla världens muslimer. Så enkelt det förefaller vara, att demonisera en hel grupp. Och därför så viktigt att bekämpa varje tendens till generalisering.  Men även annat står på årets repertoar; öppningsfilmen Everything is Illuminated baserad på Jonathan Safran Foers succéroman med samma namn; musikfilmer som Jericho´s Echo om den israeliska punken, och Awake Zion om länken mellan judendomen och rastakulturen. Missa inte dem. Ortodoxi är ett annat tema, där vi bland annat visar Ushpizin, den första film där skådisarna själva är ortodoxa, Diwan en charmig film med många bottnar om ultraortodoxa ”drop-outs” och den uppmärksammade Keep Not Silent, om lesbiska ortodoxa. Och så får ni absolut inte missa kortisen The West Bank Story, en helt underbar rulle om rivaliserande falafelförsäljare på Västbanken. För er som älskade första årets stora succé Gefilte Fish är detta en given hit. Och för alla er som missade den, gör inte samma misstag två gånger. Välkomna! Christina Gamstorp